Jag jobbade mitt sista arbetspass på hemtjänsten idag. Det kändes ganska på en gång att det här jobbet inte var något för mig och att pressen att hinna med allt var för stor. Jag tog upp detta med min konsulent som tyckte att jag skulle ge det en chans och bli lite mer bekant med både omgivning och brukare.

Nu har det gått tre veckor och situationen blir inte bätte. Visserligen hittar jag bättre men det är fortfarande en orimlig stress. Det är inte bara jag som är stressad, alla är stressade och på grund av det blir det en skum och otrevlig stäming på arbetsplatsen. Det finns inte tillräcklig tid att utföra den beviljade tiden hos patienten. För mig är det viktigt att kunna ge kvalite på  vården jag ger. Att bara fokusera på punktinsatsen och göra den så fort som möjligt, för att skynda vidare till nästa, utan att hinna fokusera på den sjuke och gamles behov känns för mig helt fel. Hur man än anstränger sig går ekvationen inte ihop. 23 besök på 7 timmar, ni hör själva hur det låter. Dessutom kan det blir 4-5 mils körning på ett kvällspass.  Det är knappast någon som rynkar på ögonbrynen när jag säger att denna hemtjänsten har blivit utnämnd till Oslos sämsta hemtjänst enligt enkätundersökning. Det är så illa att tom en stackars sjuksköterkse student tyckte att denna arbetsplats och arbetsmiljö skulle passa på försättsbladet till en tidning.

Jag har ytterligare ett bevis på hur illa detta jobb är. I helgen när jag jobbade kom det en ny vikare som också skulle börja jobba för hemtjänsten. Det slutade med att hon bröt ihop och grinade och sa att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Hon kom heller inte på söndag utan personalen fick ringa in någon vilket inte var alltför lätt.

Nu råder ett lugn hos mig. Jag känner att jag har gjort rätt beslut. Jag är nöjd med min insats, jag arbetade hårt och gjorde mitt bästa. Men framför allt är jag stolt för att jag vågade sig nej och lyssna till mitt inre vad som känns okej respektive inte okej för mig.